Alltid när jag känner mig deprimerad, alltid när jag känner att jag inte orkar mera, alltid när jag känner att jag inte orkar stå på mina egna ben längre, alltid när jag känner att jag behöver höra dom orden, då får jag det. Mina vänner är seriöst det finaste jag har. De vet alltid när något är fel, de gör alltid allt för allt ska bli bra. Jag känner mig så tom så fort jag inte har någon av dom i min närhet, det känns så tomt. När jag inte träffat några av dom på bara en knapp vecka så känner jag mig tom. Vet ni varför? Jo just för att dom är mitt allt, dom är det finaste jag har. Dom är det finaste i mitt liv.
Jag tror inte riktigt att jag kan förstå vilken tur jag själv haft som så otroligt fina vänner i min omgivning. Och ibland så kan jag ställa mig frågan.. är jag verkligen värd dom? Är jag så jävla bäst som förtjänar dom, det är ju dom som förtjänar det absolut bästa? Vad har jag gjort för att få så fina människor i just min omgivning. Varför fick ingen annan som behöver dom mer än jag? Inte vet jag.. men troligtvis så behövde jag er. Någon visste väl det och gjorde så att vi mötes, du&jag. Å för det är jag evigt tacksam. Jag tror egentligen inte på ödet, min i det här läget gör jag det.
Alla minnen jag delat med er, mina underbara fina tjejer. Hur ska jag ens någonsin kunna räkna dom? Alla dagar mina dagar känts så gråa att jag inte kan se mig fram igenom dimman, så kommer ni alltid. Min alldeles egna solstrålar, som hela världen borde få ha. Något som jag egentligen borde dela med mig av? För om jag skulle det, då skulle fan världen vara bäst. De skulle inte finnas några falska, inga krig, allting skulle vara så jävla bra.
Det jag vill komma fram till är att jag älskar er. Jag kommer finnas vid er sida så länge ni vill det. Jag skrev den här texten till mina närmsta och jag tror ni själva vet vilka ni är. Ni är bäst, glöm aldrig det