Jag drömde en ganska fin dröm om min mormor inatt, så den här texten är till henne. Saknar dig, du var världens bästa.

Jag ser ut genom fönstret, regnet slår mot fönsterrutan i takt och löv efter löv faller från träden. Det är som om jag ser på mitt eget liv. Så fort vattendropparna blåst undan kommer det nya, fast då är det hagel. Hagel som drar över och stannar länge, som om man står i ett hällregn och blir blöt och kläderna torkar aldrig riktigt, fastän att jag vridit ur dem så hårt att mina armar krampat.

Jag sliter mig från att stirra blint ner på gatan där folk hand i hand går med ett leende, glada för deras liv lever lyckligt en sommarförmiddag. För att undvika allas dödande blickar drar jag ner luvan långt ner över ögonen, pälsjackan för att inte frysa av dem och paraply för att det inte ska hagla av dem. Jag stänger igen min lägenhetsdörr hårt, går ut och möter den friska luften.

Jag promenerar sakta genom halva stan, ju längre jag går desto varmare blir det. Inombords. När jag sedan kommer ner på stranden möter jag blicken som jag längtat efter sedan jag tog mitt första andetag i den orättvisa värld som väntade mig. Det sekundlånga ögonblicket är en evighet, som i min dröm vill fortsätta tills mitt livs historia har skrivit sitt sista ord. Jag sjunker djupt i hennes gröna ögon och hennes likaså i mina is blåa.

Det är mormor, hon har kommit för att rädda mig. Den smultronröda solen borta i horisonten som med en vacker övergång nyanserar en blå och gul färg skapar tillsammans med havets porlande ljud och den kalla strandsanden en rofylld kväll där vi står och håller om varandra, tårna i det svala vattnet. Jag drar in hennes ljuva doft i lungorna och njuter av att det är just hon jag nu kommer dela resten av livet med. Hon som torkade bort haglet och hällregnet från mitt hjärta, mina sinnen och min själ.

Det lyser om henne och jag blir alldeles varm inombords. Det var som magiskt, allt var så verkligt. Hon kramade mig så att det nästan gjorde ont och så var det som om hon sa att allt skulle lösa sig. Vi sa ingenting till varandra, men hennes kroppspråk gjort så att jag förstod.

Aldrig någonsin har jag känt mig så lycklig av en dröm, just för den stunden så kände jag. Ta med mig till andra sidan, låt mig följa med dig. När jag sedan vaknade, så kände jag mig alldeles varm inombords. Tro det eller ej, men jag tror jag träffade min mormor inatt.